dålig dag....men ändå bra;)
Det är inte bra med de här väderväxlingarna för min del.
Och idag dessutom väldigt blåsigt....det varnades för att det skulle bli snöstorm på eftermiddagen.
Så idag en kropp som protesterade lite extra.
Men jag hojade iväg till jobbet...och tycker så här i efterhand att det varit en rätt bra dag faktiskt.
Jag, som ju går lite utöver på jobbet nu, blev igår tillfrågad om jag ville sitta med på möte om skolans hemsida.
Jag har vid två tillfällen suttit med en kollega som jobbat med förskolans hemsida....så kanske jag snappat upp lite.
Men måste erkänna att jag funderade nog lite vad jag skulle kunna tillföra på skolan.
Men jag gillar sånt där jox med datorn....så nu är jag inblandad i hemsidan tills jag hamnar på nåt annat jobb=)
Och jag har ju faktiskt tid att sitta o testa mig fram vid datorn....det hinner man väldigt sällan när man jobbar i barngrupp!
Så trots en kropp som gnolat o värkt är jag nöjd med dagen....tycker på något vis att jag inte varit lika trött o slut idag.
Kan det bero på att snövädret kom på eftermiddagen...precis som utlovat!?
Ett rackarna oväder blev det....
snö o blåst så det bara yrde från taken - brr inge vidare.
MEN....efter jobbet då jag i vanliga fall däckar i soffan, tog jag o slirade iväg till Valbo och simmade & bastade!!!
Och där i snöstormen,i 70 km/ timmen efter motorvägen kan jag inte bara tycka att det är ruskigt väder....
Allt det vita är bara sååå himla härligt!
Jag blir pigg o glad av snön...det bara är så=)
Att sen kroppen värker ända in i märgen ......det är bara att beklaga!
Jag hoppas, och tror att det ska bli bättre när det blir riktig vinter i stället för det här hattandet mellan kyligt o milt.
Men som jag sagt många gånger så kan jag på något vis klara värken bättre än den jä**a tröttheten som oftast slår undan fötterna på mig.
Och idag var det en sån dag där det "goda"...alltså lite mer kraft o ett rätt glatt humör...vann över det "onda".
♥ i like ♥ fler såna dagar tack...
nähäpp....inget napp=(
Jag är hemma från jobbet...som vanligt skulle jag kunna tillägga.
Jobbat måndag o tisdag, och sen är det bara stopp!
Jag är så galet trött i både kroppen och huvudet efter en heldag på jobbet, det är väl därför det aldrig funkar mer än några dagar i rad.
Det hela känns bara så lönt att misslyckas....jag klarar bara inte att jobba heltid!
Har provat i flera år nu....men vad hjälper det?!
Finns ju ingen lösning på problemet när den kära försäkringskassan säger att jag är fullt frisk för att jobba heltid!
Om jag bara kunde få jobba halvtid och känna mig lite nöjd med tillvaron....få känna att jag faktiskt klarar någonting.....skulle vara sån skillnad för livskvaliten kan jag säga!
Idag är mannen ledig och han och alla tre höstlovslediga ungarna skulle åka in till stan och bowla, och på vägen in skulle de käka frukost på IKEA.....jag velade fram och tillbaka om jag skulle hänga med och supporta eller stanna hemma.
Men som jag skrivit en hel del om tidigare så vet jag att jag måste göra roliga saker fast jag inte tycker att jag orkar - " just do it" !
Så jag hängde med...och det blev en mysig stund.
Även om jag gärna velat vara med i bowlingmatchen....där jag säkert skulle slutat som segrare - vaddå lätt å säga när jag inte var med?! =)
Min handledare från kommunen ringde när vi åt frukosten.....
tyvärr skulle han tala om att jag inte kunde få arbetsträna på det boende för utvecklingsstörda, som jag önskat.
Känns bara så tråkigt...jag hade hoppats på det...på en nystart - men icke.
Så nu är det bara att vänta på att de luskar fram något annat åt mig.
Det här hade jag inte tänkt mig när vi pratat om hur det här nya skulle fungera....jag har i min dumhet trott att det inte skulle vara några problem att hitta platser...jag trodde att kommunen liksom bara hade jobb jag skulle få prova.
Det här tar så mycket på de krafter som jag inte har =(
Om jag ändå kunde ta till mig alla råd jag får om att bita ihop , rycka upp mig, tänka possitivt m.m
Så lätt det skulle vara då.....om det bara var att rycka upp mig!
Men det går tyvärr inte för jag gör redan allt det där...hela tiden!
Om jag inte skulle tänka possitivt t.ex, skulle jag aldrig ta mig ur sängen...jag skulle aldrig göra mig det besväret!
Jag vet att alla kommentarer om att det här blir bra för dig! är sagda enbart av välmening....
men jag har så svårt att känna att det här är något bra....det gör mig bara illa med allt det här trasslet, all ovisshet.
Det är just sån här stress som förvärrar allt!
Men den som lever får se.......bara att fortsätta vänta på att det rätta jobbet dyker upp!
vilsen
I fredags gjorde jag min sista dag som anställd på Lergökens förskola *snyft* ....
men idag var jag där igen,
i väntan på svar om jag kan få en plats att arbetspröva på ett boende för utvecklingsstörda.
En fruktansvärt konstig känsla att kliva innanför dörren på jobbet imorse....
Jag visste inte vart jag skulle ta vägen!
Stog i hallen med väskan och kände mig som en nyanländ praoelev :-o
Men dagen har gått i alla fall, och imorgon ska jag dit igen och känna mig "upphängd o nersläppt" igen.
Hoppas verkligen att en lösning är nära nu............
snart tack o hej
nästa vecka kan jag inte längre säga att jag har världens bästa jobb.
Fredag är sista dagen hos de underbara ungarna på Lergökens förskola!!
Att jag sen inte ens klarar att jobba de här dagarna gör mig bara ännu ondare än vanligt!
Skulle liksom vilja suga ur det sista ur tiden som barnskötare.Få känna några riktigt bra dagar på jobbet....
Istället har jag riktiga skitdagar....
Undrar om det är kylan som gör att det är värre än värst....eller om det är allt traskande i Budapest som tar ut sin rätt?!
Spelar väl egentligen ingen roll - vidrigt är det i alla fall=(
Och imorgon ska jag träffa min handledare igen....hoppas han har några bra planer den här gången.
Men torsdag och fredag..DÅ hoppas jag verkligen att jag ska klara att vara på plats på jobbet.
Sen från måndag har jag alltså ingen susning om vad jag ska göra.....
om inget dyker upp så kommer jag ändå att vara på Lergöken, fast då helt utöver.
Det känns ju ändå bättre, för då sätter jag de inte på pottan när jag strular så här...men ändå hoppas jag att det dyker upp något annat för det är ju ändå prova något annat som är syftet med allt det här!
Undrar här i värmen under täcket hur jag ska lägga upp planen för den här dagen??
Igår låg jag i stort sett hela dagen...när jag klev upp o försökte göra något blev jag trött som bara den på en gång.
Jag var bort på jobbet o fikade en snabbis, men sen var det ryggläge igen.
Blir så nedstämd också när jag känner att jag inte klarar något alls=(
Samtidigt som jag vet att jag egentligen SKA ut o gå eller nåt.....blir ju i det stora hela piggare då - men när det inte känns som jag orkar hålla mig upprätt är det himla svårt att ta sig så långt som ut på prommis.
Idag är Patrik ledig och ska in till stan o uträtta lite smågrejer....jag funderar om jag ska orka hänga med honom...nåt behövs för att vända det värsta till det bättre nu!
Följer jag med honom kan det gå åt två håll...
- jag känner mig mycket bättre till humöret av att komma ut lite, och det gör att jag känner mig något piggare!
- Jag blir galet trött av att bara vara i stan, och blir då less av att inte ens klara av det!
så där är det med i stort sett allt jag ska göra/gör....jag vet aldrig hur det slutar....
Men de gånger det går åt det håll jag vill när jag gör något....alltså att jag fått ett lyft av det....är sååå mycket värt så det är värt att chansa=)
Vi får se hur det blir idag....men ligga lika strandad som igår vill jag bara inte.
Måste utmana den här kroppen nu....visa vem som bestämmer!!
Imorgon väntar i alla fall bassängträningen i det 34 gradiga vattnet igen - det ser jag verkligen fram mot!!
Förra veckan var jag ju Bortrest så det missades.....
så nu ska det bli ruggigt skönt att sjunka ner där o gympa kroppen lite mjukare!!
Det här varma badet gonade vi oss i förra veckan...oxå 34 grader-
men då var det den kallaste bassängen=)
Mest satt vi ju o njöt i det 38 gradiga vattnet i den andra poolen ♥
hur ska det här bli??
Det var det här jag var rädd för....att det bara är att börja om från ruta ett igen.
Det känns så jobbigt att behöva ta allt om igen, när det är nya människor inblandade...
Var på möte i stan idag med min "handledare", som jag ska ha nu när jag slutar på jobbet.
Han hade planen klar för mig när jag kom!!
Jobba med en tjej som behöver särskilt stöd på förskola!!!
Jag blev alldeles paff.....trodde vi var överens om att jag skulle prova något annat!
Jag försökte tala om att jag kände mig riktigt rädd, men samtidigt har jag jättesvårt att säga att -nej,det klarar inte jag!....jag är livrädd att uppfattas som den som inte vill jobba!!
Men det spelar ingen som helst jävla roll vad jag säger nu när det är nytt folk inblandade.....de har nog bilden rätt klar för sig - att jag är "en sån" som helst vill gå hemma o dra.
Jag försöker förklara från start hur jag fungerar, hur mina problem yttrar sig, hur det varit de senaste åren o.s.v
- Är det ingen infektion i kroppen då? undrar han.
- Nej..tyvärr! (Jag skulle vara överlycklig för en infektion som såsmåningom går över!
Ja jag försöker alltså förklara mina känslor inför att ha hela ansvaret för en tjej som verkligen behöver rutiner i vardagen.
- Nä, jag tror inte lösningen för dig är att gå hemma...säger han
( alltså...än en gång talar någon om att försök nu inte bluffa dig till att slöa hemma!!)
- Nej...det är just det jag är så rädd för svarar jag....att inte ha ett jobb att gå till!
Jag är helt övertygad om att man mår ännu sämre av att inte ha något jobb!!!
-Men nu är det här viktigt att det fungerar..säger han!
-De behöver en som kommer till jobbet varje dag!
-Någon pigg och glad!
Jag säger bara helt ärligt att jag inte kan lova att jag kommer kunna jobba varje dag...jag har ju tyvärr inte klarat en enda hel vecka heltid på hela hösten=(
Pigg o glad kan jag nog faktiskt lova att jag är...på jobbet! Sen får de här hemma ta det sen...
Jag får veta att jag har ett möte med förskolechefen på den "nya" förskolan klockan 12.00 ( då är klockan ca 10.15)
och jag ska börja där på måndag!
Åh..hjälp! Tyvärr är jag oxå p.g.a sjukdomen väldigt stresskänslig o alla förändringar är extra jobbiga.
Kanske hade varit rätt juste om han slagit en pling och förvarnat?!
Men jag är ju så foglig och livrädd att uppfattas som ovillig....så med tårarna brännande bakom ögonlocken, och en stor klump i magen går jag därifrån och infinner mig klockan 12 på förskolan för möte med chefen.
- Vi börjar med att prata lite så visar jag dig runt sen säger hon...
förövrigt en väldigt trevlig människa.Tack o lov!!
Vi pratar ca 5 minuter, sen har hon situationen helt klar för sig......
Det skulle aldrig funka för de med en sån som mig!!
Hon beklagade verkligen att jag behövt komma dit, och önskade mig lycka till i framtiden!
Så någon rundvandring blev det aldrig!
På onsdag har jag nytt möte inbokat med handledaren....undrar vad han har på G till mig då??!!
Jag hoppas fortfarande..och tror.. att det här ska kunna bli bra....
...men det började verkligen inte bra =(
tack o hej
Så är man avtackad från jobbet då......
Den första mars 1989 gjorde jag min första arbetsdag på "dagis", ett jobb som jag varit helt på det klara med från tidig ålder,att jag skulle ha!
"Dagis" var ju vad det var då....
Idag har jag blivit avtackad med blomma o choklad från mitt jobb på förskolan som det ju har utvecklats till.
Idag skulle vi ut o äta o fira en kollega som fyllt jämnt....
jag hade inte en tanke på att även jag skulle "uppvaktas"....eller kan man kalla det så när det inte finns nå glädje i det från min sida??
Jag som älskar överraskningar i vanliga fall blev bara så ledsen.
Usch o fy....det kändes så hemskt......Jag vill inte vara tvungen att lämna det jag gillar så mycket *snyft*.
Ska jag vara ärlig så är jag livrädd för hur jag kommer att må när jag ska ut på nya ställen....av erfarenhet vet jag vad mycket sämre jag blivit av varje byte jag gjort på jobbet, fast det bara varit mellan avdelningar och då har jag ju kännt alla kollegor redan.
Men i den sits jag nu hamnat i vill jag att sista dagen ska komma snart,
så jag får ta nästa steg och försöka hitta rätt väg att gå.
Jag hoppas att jag efter min sista dag på jobbet ska kunna ta de här nya stegen och känna någon form av hoppfullhet.
Som en av föreläsarna jag idag har lyssnat på sa i ett helt annat sammanhang.....
" livet har inga raka vägar...det gäller bara att gilla kurvorna"
hua
Regn o rusk...och ingen ljusning i sikte.
Kroppen känns ungefär som vädret....har varit en väldigt tuff vecka.
En huvudvärk som jag inte riktigt känner igen har förföljt mig varje dag....mer eller mindre.
I onsdags hade jag ett väldigt jobbigt möte med arbetsgivare och läkare mfl.
När jag gick därifrån var jag alldeles tom i huvudet!
Jag har nu bara några dagar...eller veckor, kvar på mitt älskade jobb på förskolan=(
Jag har kommit till den dag jag så länge fasat för....den dag då jag måste ge upp jobbet för den här förbannade sjukdomen!!
Jag klarar inte av den här situationen som jag återigen hamnat i....jag jobbar någon dag och sen blir jag hemma.
Ständigt dåligt samvete .....var jag än är.
Det känns så sjukt att behöva sluta med något jag verkligen älskar..och behöver, för att jag inte klarar av att jobba heltid....och istället leta andra passande jobb -heltid.
Allt för att någon på den kära försäkringskassan (någon jag aldrig träffat...ens pratat med) bestämmer att jag är frisk och visst kan jobba heltid!!
Tror de att jag gör det här för nöjes skull??!!
Att jag liksom ska säga nu, när de säger stopp, att -" Attans också, de gick inte på det...då jobbar jag väl heltid då"....och sen ska jag jobba på resten av mitt yrkesverksamma liv.
Såg i valkampanjen en falsk valaffisch som någon..troligtvis från det rödgröna hållet..satt upp vid en valstuga som hörde till det andra blocket...
Det stog..." Det finns inga cansersjuka människor....bara lata"
Det är så det är....de som bestämt den här sjuka sjukförsäkringen tror tydligen att alla sjuka människor bara är lata jävlar som fuskar till sig lediga dagar.
Jag är ju inte svårt sjuk, är fullt medveten om att det finns de som har det mycket värre än jag, men mina problem räcker för att mitt liv ska bli ett helvete....man är sig själv närmast.
Men som jag tänker nu...och verkligen försöker peppa mig själv, är att det här kanske kan vara vändpunkten för mig....kanske att någonting dyker upp som kan vända den onda spiralen att börja snurra åt rätt håll....
Jag har fortfarande min tjänst kvar i kommunen, och ska nu höra till en grupp där jag får prova olika jobb...
jag får komma med förslag på vad jag vill göra.
Det gäller bara att jag kommer på nåt....får klura på det känner jag.
Sen om jag hittar nåt som passar mig...något som fungerar, så är nästa problem att det måste finnas något ledigt sådant jobb i kommunen...hmm finns det många lediga jobb?? Nä tror inte det....
Om jag inte hittar nåt som passar...eller om det inte finns nåt ledigt så är det tack o hej från kommunen om ett halvår.....
Men så långt hoppas jag absolut inte att det ska gå.
Så nu gäller det att vara så positiv det bara går - tänka framåt och se möjligheter!!
Jag har väldigt svårt för det när jag mår dåligt, men försöker allt jag kan!
Tror på nåt vis att det blir liten nystart bara den dagen jag fasar så för är gjord....
den dag det är dax att säga hej då på jobbet....jag avskyr allt vad avsked heter!
Och jag har jobbat på förskola sen 1989...och verkligen gillat mitt jobb.
Kan inte tänka mig ett bättre jobb faktiskt....dessa underbara barn ger så otroligt mycket ♥
Så när jag klarat av den dagen....då ska jag försöka se framåt!
Men den här veckan har trots att jag inte varit på topp, haft sina bra stunder.
På torsdagen blev det en fikastund med en kompis...och det var skönt att få prata av sig lite, efter onsdagens möte.
En prommis med en annan kompis har det också blivit.
Och igår hade jag besök av sju härliga vänner från förr......vi träffas med jämna mellanrum, vi i det gamla gänget från högstadiet.
Den här gången hade jag bjudit hem dem hit till Forsbacka för att fira 40-års dagen i efterskott....de flesta av oss fyller ju jämnt i år, så det har blivit lite firande=)
Det blev lite mat o efterrätt....och massor av prat och skratt!!
Just sånt som behövs för att fylla på energi!
Ikväll vankas det också 40-årsfirande....
Det är en kompis här hemma som fyllt i veckan som ska firas!
Och det har idag visat sig att det blir dubbelt firande, för igår gjorde de som vi gjorde för snart ett år o tre månader sedan - De vigdes i smyg efter många år tillsammans!! ♥ ♥ ♥
Så nog händer det grejer allt....både roliga o mindre roliga
That´s life
hårda bud
Det är jag nöjd o glad över...men jag kan inte säga att det går bra.
Efter en riktigt risig lördag tyckte jag att jag mådde hyfsat i söndags, så jag tänkte att det skulle nog fixa sig.
Men måndag morgon var en sån där trög morgon, när ingenting flyter på....kroppen vill liksom inte.
Till råga på allt är Matilda skitförkyld, hon har varit rasslig hela helgen, så hon skulle vara hemma från skolan.
Jag bara kände att jag inte kunde/ville vara hemma första dagen, så Patrik vabbade någon timme så slapp hon vara ensam hemma så jättelänge innan syskonen kom hem.
Patrik jobbade till 22, och jag hade föräldramöte på jobbet och slutade 19.30....
PUH...så slut jag var när jag kom hem... ett huvud som höll på att gå i bitar och en nacke som värkte så jag bara ville skrika!
Som tur var hade barnen fixat mat o ätit....t.o.m diskat undan hade de gjort.
Och lite över till mig var det så det var bara att slänga in i micron....lite mat i magen och sen soffan -
det var den första dan det!
Imorse var det också tokdrygt!
Sover inget vidare när jag har så ont i nacken...och därför går ju allt ännu trögare när jag ska sätta fart på morgonen.
Matilda blev hemma idag med...och hon blev inte glad när jag igår sa att hon skulle bli ensam mellan 8.30 och 16....och det kan jag gott förstå, inte så kul när man är 11 år och rasslig!
Visst... Patrik kan vara hemma med henne....men när jag tänkte till så tog förnuftet till orda....det känns helsjukt om han ska vara hemma med sjukt barn medan jag går o jobbar och mår skit....därför tog jag beslutet att då är jag hemma med henne.
Men...så har brorsan hennes ont i huvudet så han blev hemma idag...och då gick hon med på att vara ensam hemma med honom....
Så jag satsade på en dag på jobbet!
Men jag grubblar...och grubblar!!
Hur ska det bli med allt???
Jag har en känsla av att vara på fel ställe när jag känner att jag inte orkar med allt på jobbet.
Väldigt ljudkänslig är jag...och hur goa våra 22 ungar än är så låter de...och det rätt mycket stundvis!!
Tålamod behövs i stora portioner på en förskola....och jag har ju saknat mitt lääänge nu.
I mitt yrke handlar det ju inte bara om att "ta hand om" barnen, utan vi har ju mycket annat som ska göras...det ska planeras och dokumenteras en hel del till exampel....och jag har så svårt att fokusera och koncentrera mig...
...allt känns bara för mycket =(
Det är stundvis ett väldigt stressigt jobb......förr om åren har jag sett mig själv som väldigt stresstålig - nu ser jag mig som raka motsatsen!
Jag har väldigt stöttande kollegor ....men det sitter hos mig det här....
jag känner ju att jag inte är mig själv längre på jobbet - inte samma Kia som förr!
Men nu har jag som sagt klarat två dagar....bara tre kvar.
Lite typiskt bara att gå upp på heltid just den här veckan....
Jag är borta tre kvällar, och Patrik jobbar varje kväll.
Känns inge kul att veta att barnen är ensamma=(
Och känns inge vidare när jag ska iväg på allt heller....jag ska ju göra saker fast jag inte orkar..men nu blir det lite mycket känner jag.
Men det är den här veckan...sen lugnar det ner sig igen.
Veckans höjdpunkt är lördag då vi ska på fest som vi länge sett fram mot....
när jag har haft en sån här vecka så tar det udden av det roliga.....det gör att jag inte ser fram mot det med samma glädje och förväntan.
Vet ju hur trött jag är när helgen kommer.....så då känns soffan så lockande.
Men sen vet jag att bara vi kommer iväg blir det super duper kul!!!
Och det är nödvändigt med lite skojigheter....känns som det är väldigt lite med den varan för det mesta!
Men nu är det soffan som hägrar i alla fall....passar på ikväll!
- imorgon är jag ute och traskar i stan...tjejgoing med jobbet. anmälde mig efter kursen just när jag lärt mig det där att jag ska göra saker utan att tänka...och fast jag inte orkar =)
Och säkert blir det trevligt=))
hoppas bara att huvudet o benen känns bättre....som det är nu blir det tufft att traska 5 km med de här betongfötterna....och med dunkandet i huvudet för varje steg :-o
På torsdag är det kick off med jobbet....ingen aning vad det ska bli...men än en gång - det blir säkert urskoj!
aldrig nog
Öppnade posten i torsdags...och önskade efteråt att jag hade struntat idet!
Jag började med lönebeskedet, visste att det skulle dras en del som släpat efter så jag var lite nyfiken o se vad jag skulle få....kändes angeläget för vi har tokmycket räkningar den här månaden!
knappt 1600 kronor....bara det får mig, såna dåliga dagar, att bryta samman...är något känslig vissa dagar!
Sen ser jag brevet från försäkringskassan....får ett nervsammanbrott bara jag tänker på den myndigheten!
I brevet meddelades att jag inte får någon ersättning från dem sen den 9 juni!!!
Tack snälla ni....ni gör återigen ett tappert försök att knäcka mig totalt...och är på god väg att lyckas!!
Jag har ju jobbat halvtid ca ett halvår, och tycker att jag senaste tiden faktiskt höjt livskvaliten avsevärt.
I början när jag skulle jobba halvtid hände så väldigt mycket så jag hann aldrig känna om det funkade....
först blev jag förkyld och "vanligt" sjuk med feber, och i samma veva dog mamma, så då tog min fibromyalgi och gömde sig ett tag.....
då behövdes alla krafter för att överhuvudtaget klara dagen....tänker jag tillbaka hade jag inte den minsta värk på säkert två veckor då.
Kroppen är bra konstig!
I slutet på maj/början på juni gick jag ju smärtkursen på Rehab, och då kändes det verkligen som att allt vände!
För första gången på lääänge hade jag kontroll över mitt liv, även om värken o tröttheten fanns kvar.
Jag hade fått redskap att hantera det hela någorlunda!
Jag skulle jobba halvtid ett tag in på hösten och sen sakta,sakta öka arbetstiden...men bara om jag mådde bra med att jobba den nivå jag var på...
Allt enligt den rehabplan vi tillsammans lagt upp.
Men så säger då försäkringskassan sitt....det finns inget som hindrar mig från att jobba heltid!
Att jag förra vecka blev hemma fyra dagar, trots att jag bara jobbade halvtid, var väl bara inbillning från min sida det då!!
Beskedet kom i torsdags, så från fredagen är det heltid som gäller för mig ( började med en sjukdag på fredagen) !!
Jag har tidigare sagt att jag inte orkar gå igenom det här en gång till....i januari 2009 var det nämligen samma sak!
Då hade jag jobbat halvtid ett tag, och även då tyckt att livet blev sååå mycket bättre.
Men så säger FK stopp!
och från en dag till en annan var det heltid som gällde...även då.
Så hela 2009 jobbade jag heltid....utan att det funkade ett dugg=(
Det var inte många...om någon...veckor jag var på jobbet varje dag!!
Jag jobbade en dag...hemma två...jobba en ...hemma en.
sen blev det helg och jag kände mig sååå misslyckad.
Veckan efter kanske jag inledde med två dagar jobb....och sen gick det inget mer den veckan!
Så där höll det på....och jag mådde sämre o sämre.....
varje dag det inte gick att masa sig iväg gruvade jag mig innan jag ringde jobbet.
Jag skämdes som en tok varje gång...även om jobbet aldrig gjort något för att jag skulle få dåligt samvete.
Men så funkar jag....jag vill jobba!
och vet att jag verkligen ställer till det för kollegorna när jag hattar så från dag till dag!!
Och nu är det alltså dax igen.....
Imorgon är det bara att bita ihop...och inte tänka på veckan i sin helhet....jag får ta timme för timme.
Skillnaden nu är att jag har de verktyg jag fått på kursen....jag vet vad jag ska tänka på.
Jag hoppas att det ska göra att jag klarar det den här gången.
Men jag är rädd att familjen blir för lidande....så blev det sist oxå.
Känns som jag vill ha lite ork till dem också...inte bara lägga allt på att klara dagen på jobbet, och sen däcka totalt hemma!
Det var oxå något jag mådde skit över!
Tre barn , och en man, tar sin lilla tid...och så ska det vara!!!
Så jag har alltså sagt att jag vägrar gå igenom det här en gång till, att jag släpper jobbet om det skulle bli lika igen.
Nu är jag där....men vill bara inte ge upp jobbet!!
Jag älskar mitt jobb.....
men måste erkänna att det så klart inte är lika kul när jag inte mår bra.
Jag är ju inte samma som jag en gång varit på jobbet.
Känner mig ofta som en praoelev...och det är skitjobbigt efter drygt 21 år i yrket!!
Så vad jag nu funderar på...dag som natt...är om jag skulle må bättre om jag ger upp jobbet??
men jag är rätt säker på att om jag skulle gå hemma helt och hållet skulle jag må riktigt skit!
Jag har konstaterat att man blir väldigt ensam som sjuk....jag är väl inte speciellt kul att ha med i olika sammanhang som inte orkar allt jag gjorde förr...
och bjuda hem folk är det inte speciellt ofta jag orkar...och då blir man inte bortbjudna heller.
Är det svenskt tro??
Och när umgänget krymper så drastiskt är ju jobbarkompisarna en jättestor och viktig del.....de finns ju där även om man inte umgås.....
det är vuxna människor man träffar o pratar med - det viktigaste som finns!!!
Jag har ju den underbaraste familjen på jorden....men det är en annan sak...det räcker liksom inte som enda umgänge!
Så imorgon knallar jag alltså iväg ....fast jag inte skulle plåga mig själv så här igen.
Rätt eller fel????
rullar på
Men jag måste då säga att det blir låååånga dagar när man är uppe med tuppen om mornarna.
Som nu, när klockan är drygt halv åtta, känns det som jag har varit färdig för sängen länge.
Både med tanke på att jag tycker jag har varit upp o i farten så länge, och att jag är toktrött!
Körde igång på jobbet efter semestern i måndags....nog gruvade jag mig allt på söndan, men det är ju inte själva jobbet jag gruvar mig för - det är bara så himla kul att komma tillbaka o träffa alla underbara ungar igen ( och kollegorna så klart!).....tänker ofta på vilket underbart jobb jag har.
Men det som känns jobbigt är att årets semester...den man längtat så efter...bara är slut så där - över - förbi...kommer aldrig mer igen.Just årets semester alltså.
Men nästa sommar kommer en ny härlig semester ;)
För härlig det har då årets varit...underbar helt enkelt!
Men den här veckan har varit lite annorlunda...det har inte rullat igång riktigt för mig, för tisdag och onsdag har jag varit på Sandvikens sjukhus på smärtrehab.
Det var dax för återträff efter smärtkursen jag gick där i maj/juni....två dagar fick vi med mer peppning, träning och goda råd.
Lite extra kraft fick jag allt av att se att jag förbättrat min kondition bra sen i juni....det känns bättre än bäst det!!
Kul att träffa kursgänget igen var det också!
Sen idag var jag på plats på jobbet igen...o imorgon avslutar jag veckan där bland godingarna ♥
Nu försöker jag bara hålla humöret uppe och klämmer alla tummar jag har för att hösten ska funka bra....
tyvärr strular försäkringskassan ...och det har jag varit med om förr och då var det början på ett helvete....så nu har jag en orosklump i kroppen som jag försöker hålla undangömd nånstans därinne.....
ingen idé att ta smällen innan den kommer!
nedräkning
Tänk så man kan längta efter den....att få vara ledig flera veckor sammanhängande sommartid....I love it!!!
Men i år har ju sommaren kommit med besked kan man säga....
jag har länge trott på en kanonsommar....o det känns som det blir så;)
Flera ljuvliga stranddagar redan....det är de som räknas!!!!
Fem ynka dagar att klara.....jag är laddad för att kämpa mig igenom de.
Känner redan hur det kommer att kännas när jag går hem på fredag....
det är det bästa, när man vet att man har allt framför sig!
underbara jobb
Idag har jag jobbat första dagen efter kursen......fem veckor har jag varit borta.
I slutet av förra vecka hade jag semester o firade att barnen fått sommarlov!
I onsdags var det examen.
Min minsta dotter slutade 4:an o för först gången hölls inte avslutningen i kyrkan utan ute i naturen. Vi hade sån tur med vädret.....solen sken o det var riktigt skönt.En jättefin avslutning!
Äldsta dottern slutade 7:an så hon for iväg själv på morgonen hon...precis som vanligt, men examensfin. Där var inga föräldrar med...o tur var väl det för då hade vi inte fått ihop det alls.
Det jag fortfarande har svårt att fatta är att sonen i huset slutade 9:an...fatta - han är färdig med högstadiet!
En fin avslutning i kyrka, med elev uppträdanden o betygsutdelning.
Sen bar det av hem för fika! Jordgubbstårta, jordgubbar & glass - det hör skolavslutningen till hos oss!
Och naturligtvis blommor o flagga på bordet.....
Men idag allts åter till jobbet som barnskötare på ortens förskola.
Vilket jobb jag har alltså! Inte alla som blir mottagna så efter några veckors frånvaro....masssor med kramar blev det - underbart ♥
Jag jobbar just för tillfället halvtid...klarar inte mer pga fibron....men är sååå glad att jag fixar de timmarna. Det skulle vara knäckande att vara helt hemma...det borde vara alla människor förunnat att ha ett jobb att gå till.
Nu har måndagen gått.....snart fredag!
