Önskad effekt!!
Jag hängde med Patrik till stan!
Och ja! Det fick den effekt jag önskade....det gjorde susen för själen=)
Vi lunchade på IKEA på vägen in och i stan uträttade vi lite smågrejor.
Sen mötte vi sonen när han slutade skolan och gick o fikade - kan säga att jag minns nog inte när just vi tre...bara vi tre...gjorde nåt mysigt ihop!
Sen att småsystrarna inte tycker att det är heljuste att vi fikade utan dem.....det struntar vi helt o fullt i =)
Men någon toppentimme så där, kostade även på känner jag nu....
nöjd med eftermiddagen men väldigt, väldigt trött ligger jag här nu, med jordens skallevärk=(
Imorgon ska jag oxå in till stan...då blir jag där lite längre, och ska bara fördriva tiden mellan mötet på förmiddagen och badet på eftermiddagen.
Känns lite smått gruvsamt, men det känns lika jobbigt att åka fram och tillbaka...så lång tid är det inte emellan.
Jag tänkte ta en sväng in på stadsbiblioteket o låna lite böcker.
Perfekt ställe att sitta o ta det lugnt och vänta ut tiden.....så det blir nog bra det;)
Nu blir det soffan resten av kvällen för min del....
försöka mota bort skallevärken - annars blir nog morgondagen för jobbig.
Njut av just den här tisdagkvällen - den kommer aldrig mer tillbaka!!
snart tack o hej
nästa vecka kan jag inte längre säga att jag har världens bästa jobb.
Fredag är sista dagen hos de underbara ungarna på Lergökens förskola!!
Att jag sen inte ens klarar att jobba de här dagarna gör mig bara ännu ondare än vanligt!
Skulle liksom vilja suga ur det sista ur tiden som barnskötare.Få känna några riktigt bra dagar på jobbet....
Istället har jag riktiga skitdagar....
Undrar om det är kylan som gör att det är värre än värst....eller om det är allt traskande i Budapest som tar ut sin rätt?!
Spelar väl egentligen ingen roll - vidrigt är det i alla fall=(
Och imorgon ska jag träffa min handledare igen....hoppas han har några bra planer den här gången.
Men torsdag och fredag..DÅ hoppas jag verkligen att jag ska klara att vara på plats på jobbet.
Sen från måndag har jag alltså ingen susning om vad jag ska göra.....
om inget dyker upp så kommer jag ändå att vara på Lergöken, fast då helt utöver.
Det känns ju ändå bättre, för då sätter jag de inte på pottan när jag strular så här...men ändå hoppas jag att det dyker upp något annat för det är ju ändå prova något annat som är syftet med allt det här!
Undrar här i värmen under täcket hur jag ska lägga upp planen för den här dagen??
Igår låg jag i stort sett hela dagen...när jag klev upp o försökte göra något blev jag trött som bara den på en gång.
Jag var bort på jobbet o fikade en snabbis, men sen var det ryggläge igen.
Blir så nedstämd också när jag känner att jag inte klarar något alls=(
Samtidigt som jag vet att jag egentligen SKA ut o gå eller nåt.....blir ju i det stora hela piggare då - men när det inte känns som jag orkar hålla mig upprätt är det himla svårt att ta sig så långt som ut på prommis.
Idag är Patrik ledig och ska in till stan o uträtta lite smågrejer....jag funderar om jag ska orka hänga med honom...nåt behövs för att vända det värsta till det bättre nu!
Följer jag med honom kan det gå åt två håll...
- jag känner mig mycket bättre till humöret av att komma ut lite, och det gör att jag känner mig något piggare!
- Jag blir galet trött av att bara vara i stan, och blir då less av att inte ens klara av det!
så där är det med i stort sett allt jag ska göra/gör....jag vet aldrig hur det slutar....
Men de gånger det går åt det håll jag vill när jag gör något....alltså att jag fått ett lyft av det....är sååå mycket värt så det är värt att chansa=)
Vi får se hur det blir idag....men ligga lika strandad som igår vill jag bara inte.
Måste utmana den här kroppen nu....visa vem som bestämmer!!
Imorgon väntar i alla fall bassängträningen i det 34 gradiga vattnet igen - det ser jag verkligen fram mot!!
Förra veckan var jag ju Bortrest så det missades.....
så nu ska det bli ruggigt skönt att sjunka ner där o gympa kroppen lite mjukare!!
Det här varma badet gonade vi oss i förra veckan...oxå 34 grader-
men då var det den kallaste bassängen=)
Mest satt vi ju o njöt i det 38 gradiga vattnet i den andra poolen ♥
delaktighet
även om jag mått skrutt så har jag nästan alltid följt med och tittat på match.
Nu har jag ju inte Viktor som spelar längre, så även om vi åker o tittar på matcherna blir det inte samma sak....så jag tror nog inte att jag kommer att kämpa mig iväg på samma sätt nu.
Men nu har jag ju Matilda som spelar handboll, och det är jättekul att hon verkar gilla det.
Jag har ju haft lite svårt för den sporten när man inte känner till regler och sånt,
men jag var ju med till Edsbyn för några veckor sedan - och det var superkul!!
Idag var det två matcher i Edsbyn igen, och den här dagen var vikt för det sen länge.
Men jag mår verkligen inge vidare den här helgen, och kände att sitta o köra upp till Edsbyn..är nog ca 15 mil har jag för mig..skulle bara bli to much.
Men det gick många turer i huvudet innan jag ställde in, och hyste in Matilda i en annan bil.
Känns så fel eftersom jag alltid varit med Viktor på hans matcher, och det känns urtrist att inte få kolla när lillskrutt spelar match...men det känns som att jag fattade rätt beslut, när jag legat här mest hela dagen.
Det har varit en annan sak om Patrik inte jobbat, då hade vi ju åkt allihop.
Dels har jag sluppit kört, men också bara känslan att Patrik är med är en trygghet när jag sviktar.
Men när det blir så här kan jag inte låta bli att fundera lite på de föräldrar som helt enkelt inte alls är intresserade av att följa barnen i deras aktiviteter.....
hur kan man helt enkelt välja bort barnen så??
Nu menar jag absolut inte att det här är i varken handbollen eller Innebandyn som rör/rört mina barn.....
I Viktors lag har det alltid varit många föräldrar med, trots att de faktiskt blivit rätt stora;)
Många matcher har man kunnat tittat sig runt på läktaren och sett att alla grabbar haft någon som kollat på just dem!
Hur det är i Matildas handbollslag har jag inte hunnit skaffat mig någon uppfattning om än, men jag tror säkert att de långa resorna kan försvåra det hela för många.
Men man kan ju visa sig intresserade av vad ungarna gör fast man inte kan gå på alla matcher.
Men det finns de som verkar rent ut sagt skita i vad ungarna har för sig....
och tyvärr är det väl då lika vad det än gäller...idrott, skola eller bara vardagen.
Varför ser man inte vikten av att visa sitt intresse.....
Tror säkert att man bygger upp nåt stort när man finns med.
Det är ju deras vardag....varför skulle jag välja bort den?
hur ska det här bli??
Det var det här jag var rädd för....att det bara är att börja om från ruta ett igen.
Det känns så jobbigt att behöva ta allt om igen, när det är nya människor inblandade...
Var på möte i stan idag med min "handledare", som jag ska ha nu när jag slutar på jobbet.
Han hade planen klar för mig när jag kom!!
Jobba med en tjej som behöver särskilt stöd på förskola!!!
Jag blev alldeles paff.....trodde vi var överens om att jag skulle prova något annat!
Jag försökte tala om att jag kände mig riktigt rädd, men samtidigt har jag jättesvårt att säga att -nej,det klarar inte jag!....jag är livrädd att uppfattas som den som inte vill jobba!!
Men det spelar ingen som helst jävla roll vad jag säger nu när det är nytt folk inblandade.....de har nog bilden rätt klar för sig - att jag är "en sån" som helst vill gå hemma o dra.
Jag försöker förklara från start hur jag fungerar, hur mina problem yttrar sig, hur det varit de senaste åren o.s.v
- Är det ingen infektion i kroppen då? undrar han.
- Nej..tyvärr! (Jag skulle vara överlycklig för en infektion som såsmåningom går över!
Ja jag försöker alltså förklara mina känslor inför att ha hela ansvaret för en tjej som verkligen behöver rutiner i vardagen.
- Nä, jag tror inte lösningen för dig är att gå hemma...säger han
( alltså...än en gång talar någon om att försök nu inte bluffa dig till att slöa hemma!!)
- Nej...det är just det jag är så rädd för svarar jag....att inte ha ett jobb att gå till!
Jag är helt övertygad om att man mår ännu sämre av att inte ha något jobb!!!
-Men nu är det här viktigt att det fungerar..säger han!
-De behöver en som kommer till jobbet varje dag!
-Någon pigg och glad!
Jag säger bara helt ärligt att jag inte kan lova att jag kommer kunna jobba varje dag...jag har ju tyvärr inte klarat en enda hel vecka heltid på hela hösten=(
Pigg o glad kan jag nog faktiskt lova att jag är...på jobbet! Sen får de här hemma ta det sen...
Jag får veta att jag har ett möte med förskolechefen på den "nya" förskolan klockan 12.00 ( då är klockan ca 10.15)
och jag ska börja där på måndag!
Åh..hjälp! Tyvärr är jag oxå p.g.a sjukdomen väldigt stresskänslig o alla förändringar är extra jobbiga.
Kanske hade varit rätt juste om han slagit en pling och förvarnat?!
Men jag är ju så foglig och livrädd att uppfattas som ovillig....så med tårarna brännande bakom ögonlocken, och en stor klump i magen går jag därifrån och infinner mig klockan 12 på förskolan för möte med chefen.
- Vi börjar med att prata lite så visar jag dig runt sen säger hon...
förövrigt en väldigt trevlig människa.Tack o lov!!
Vi pratar ca 5 minuter, sen har hon situationen helt klar för sig......
Det skulle aldrig funka för de med en sån som mig!!
Hon beklagade verkligen att jag behövt komma dit, och önskade mig lycka till i framtiden!
Så någon rundvandring blev det aldrig!
På onsdag har jag nytt möte inbokat med handledaren....undrar vad han har på G till mig då??!!
Jag hoppas fortfarande..och tror.. att det här ska kunna bli bra....
...men det började verkligen inte bra =(
nyladdad
Nu har jag njutit av min 40-årspresent.
Tidigt i måndags morse åkte Patrik o jag mot Arlanda för vidare färd till Budapest!!
Ljuvlig känsla redan från start...bara han & jag ♥
Vi hade siktat in oss på några dagar med mest relaxing....
"tillgång till spa" stog det på bokningen....lät toppen för min del - bada o slappa mest hela tiden!
Men det blir ju rätt sällan som man tänkt sig.....
Vi åker minibuss från flygplatsen till hotellet och när vi svänger in framför vårt hotell tänker vi nog båda lite - nämen oj...
Det såg inge vidare ut....
Vi knallar fram till receptionen o jag får direkt ögonen på lappen där det står att poolen är trasig!!!
Vi frågar vad det då finns för spa där??
(Till saken kan nämnas att killen i receptionen inte var nån hejare på engelska...och våra ungerskakunskaper kanske ni kan gissa er till).
- "No spa"..."not here"!
Nähä...så var det med den saken!
Vi letar oss mot vårt rum.... nummer 102 säger Patrik o jag försöker öppna dörren.
Det trasslar för mig men till slut får jag upp dörren ( i efterhand kan jag undra hur?)....och möts av ett rum( läs förråd!) där det är grejer som nästan ramlar ut!!
Snacka om chock......samtidigt som resans första, men absolut inte sista, hysteriska skrattanfall kommer!!
- Oj, det kanske står 402, säger då min kära make.
Tack o lov för det...vi slapp i alla fall sova i ett förråd=)
Vårat rum var ingen större katastrof.
Men det var inget fint, fräscht rum som det brukar vara när man kommer till ett hotell.
Badrummet luktade lite "äckel päckel" o duschväggarna höll på att falla isär när vi tog i dem...men annars ingen större fara=)
Patrik knäpper på TV:n, men byta kanal gick inte....tomt i batteriluckan!
Får sen batterier, men finns bara två kanaler...inte betydligt fler som stog i välkomstbladet som låg på rummet.
Vi får förklarat att "stormen tagit" de andra kanalerna??
Tror snarare att det berodde på obetalda räkningar eller nåt sånt vi!!
Hela hotellet gav oss en rätt tragisk känsla....
Man såg helt klart att det varit ett riktigt fint hotell....en gång i tiden.
Men känslan vi fick var att när vi checkat ut skulle det stängas för gott!! =)
Personalen var inte direkt "serviceminded", om jag säger så.
De stackarna skämdes väl kan jag tro!!
Men tro inte att vi tappade modet ....va sjutton, vi är ju på tu man hand i Budapest!!
Vad spelar ett lite rassligt hotell för roll??
När vi första gången ska leta oss till pendeltåget för färd mot stan (vårt hotell låg en låååång bit från city) går vi...och går...och går.
Försöker fråga om vägen, men engelska är tydligen inget som står på skolschemat alls i Ungern!
Men vi hittade till slut, och senare märker vi att vi gått världens omväg, så tillslut kunde vi den smidigaste vägen till pendeltåget!
Så alltså...vår sparesa blev inte av - istället fick vi några underbara dagar av upplevelser i Budapest!!
En härlig stad med massor att se.
Vi åkte pendeltåg, spårvagn och tunnelbana kors o tvärs, shoppade lite,promenerade längst Donau och över floden på en av alla broar som sammanlänkar Buda med pest.
Vi besökte den helt fantastiska saluhallen och höjdpunkten var nog på tisdagkväll när vi var på Szécsénybadet, så underbart att sitta där i det 38 gradiga vattnet o bara njuta!!
Äntligen fick vi lite badmys;)
Så nog är vi mer än helnöjda med våra dagar i Ungern....
Att bara kunna spatsera runt precis vart vi vill, och hur länge vi vill!
Att kunna sätt oss o äta det vi är sugna på( okej...erkänner att första måltiden som vi intog... nästan i panik för att vi var så hungriga efter resan... var på Mc Donalds!) och inte behöva kompromissa med tre till envisa(och olika) viljor!
Att få vara bara vi......♥
Men sen, när det bara var hemresan kvar då kände vi att vi bara ville hem så fort som möjligt...
för hur härligt det än är så nog längtade vi efter våra tre juveler här hemma!
Och det är ju bland det underbaraste med att komma bort...
att få en chans att längta hem=))
Väl hemma väntade en toppenmiddag på oss!!
Tack älskade ungar och farmor;)
När man varit ifrån varandra några dagar känner man att man har en hel del att ta igen...
- Har inte ens haft tid o lust att uppdatera mig om allt som hänt på facebook!! =)
Bjuder på bilder.....
lyxhotell??
nybäddat av hotellstäderskan!!
inte direkt ensamma på tåget
det otroligt vackra parlamentet
ungerns motsvarighet till våran surströmming??
en av alla passagerarbåtar på Donau
lunch i Ungern blev förstås gulaschsoppa
saluhallen
massor med mat
det underbara Szécsénybadet ( synd att kameran är så dålig i mörker..)
hjältarnas torg kvällstid
Ja! Vi är väldigt nöjda med resan=)
Alltså.....det blev inte som vi tänkt oss
- men det blev väldigt bra ♥
Lena Maria Klingvall
Den här veckan börjar med en dag hemma....igen =(
Så jag ligger o kollar på datorn...hamnar på "här är ditt liv" med Lena Maria Klingvall.
Jag har aldrig hört talas om den här otroligt underbara glädjesprudlande människa tidigare!
Den här tjejen utan armar och ett ben som är för kort, får frågan om hon inte känt att det är orättvist?!
Men, nej - det har hon aldrig tyckt.....och hon säger det så från hjärtat att jag helt klart tror henne.
Jag känner mig rätt simpel ....
här är jag - med två armar och två ben(som visserligen värker så jag kan bli galen) och tänker rätt ofta, lär jag erkänna, att det är orättvist!!
Jag kan känna så bara jag hör om någon som ska iväg på nåt kul samtidigt som jag är slut så jag inte orkar lyssna på mina barn ens....
Jag känner så när jag hör någon prata om att de tränat det ena eller det andra...och jag ligger o har ont efter att tagit i för mycket när jag försökte träna lite.
med mera..med mera....ja ni ser..jag tycker det är orättvist...ofta...
varför kan jag inte hitta den där enorma glädjen o livskraften som hon känner?!
Var har det gått fel??
Hon fick frågan om det inte fanns något hon inte klarade av?
-Jo visst finns det , svarar hon!
Alla är vi handikappade på något sätt....för det finns ingen som klarar allt!
Så klokt!
Jag ska ju glädja mig åt allt jag kan...det vet jag!
Bara så svårt.....
men med hennes glädje o utstrålning i bakhuvudet ska jag försöka bättre mig;)
Hon hade också fått frågan förr om vad hon skulle göra om hon hade armar.....
- Då skulle jag kunna sticka två tröjor samtidigt...en med armarna och en med benen!
Härlig livssyn ♥
lugn helg....som vanligt
Här har det varit lugnt...som det oftast är;)
Den här helgen har även den kära maken varit ledig....då njuter jag extra mycket ♥
Vi inledde helgen direkt efter jobbet i fredags med att åka på badet...inget stort äventyrsbad, utan det lokala badet, med en rätt liten bassäng och bastu...allt vi behöver för att njuta riktigt!
Barnens kusin...han som som just blivit storebror...hängde med så det var full fart kan vi säga=)
Bad o fika sen var vi redo för soffan när vi kom hem.....efter att vi smaskat tacos vill säga!
Igår tycker jag det var den första dagen på väääldigt länge som jag kan säga att jag mådde hyfsat - skön känsla!
Dagen inleddes med härlig sovmorgon!
Mannen o jag tog oss en skön höstprommis, och sen körde jag t.o.m ett träningsprogram som jag har fått från sjukgymnasten, som blivit väldigt eftersatt nu när jag mått pest.
Det blev grillning o åt gjorde vi på inglasade altanen - ljuvligt!!
Äldsta dottern o mannen for på innebandymatch senare, men då var jag en aning seg igen, så jag o minstingen stannade hemma.
Sonen var på Brynäsmatch han.
Alltså kanonlugnt här.
Dotra o två kompisar pysslade med något uppe, så jag låg i min ensamhet här nere...och bara njöt av lugnet!
Idag har jag varit i lite sämre form igen...så trist att jag aldrig kan få några "bra" dagar i rad....tror det skulle göra mycket för orken!
Men vi har varit o handlat en sväng och kollat på en innebandymatch...men nu ligger jag o tar igen mig igen.
Ska samla ork nu till att fixa en ananaspaj som ska fikas imorgonkväll då jag har aloeverakväll här hemma...det ska bli lite ansiktsbehandling är det tänkt;)
Jag jobbar till 17.30 så det blir till att förbereda idag så det bara är att slappna av o njuta imorgon!
På tisdag är det möte jag både längtat till och fasat för - jag ska träffa den nya chefen...hon som jag ska höra till när jag slutar på mitt nuvarande jobb.
Ska bli...hmm, ja hur blir det....kan nog säga spännande!
Men jag hoppas att en lösning är nära....att jag snart ska kunna börja se framåt..mot nya utmaningar!
Vi har börjat räkna ner till måndagen den 18 oktober.....då ska jag o maken åka alldeles solo till Budapest!!
Det är min 40 årspresent från honom och barnen!!
Som vi längtar ♥
Men lite oroliga är vi allt nu att det ska bli något mer av det här giftslammet som läckt ut i nån by där i Ungern.
Det har ju tagit sig ner i Donau och hotar nu också Budapest!
Men som det låter på nyheterna nu ska det inte vara nån fara...men det kan tydligen ändras snabbt.
Vi håller alla tummar vi har att det inte ska bli nåt tok så vi inte kommer iväg!
I våras skulle vi till Prag på en försenad bröllopsresa några dagar....
men eftersom allt hände med mamma inte så långt före ställde vi in de planerna, och det visade sig att det ändå inte kunnat blivit något av den resan....då var det nämligen det där askmolnet från Island som ställde till det!
Så NU ska vi bara iväg!!
Ha de gott alla där ute i höstmörkret......
kom ihåg :
Förbanna inte mörkret! Tänd ett ljus!!
nyast <3
Nja...inte vi kanske direkt.....men en bebis i släkten i alla fall.
Barnen fick en liten gullig tjejkusin .....en liten Millie ♥
Igår var vi o hälsade underverket välkommen;)
Hon var...som de flesta nyfödda...måttligt intresserad av besöket -hon sov hela tiden=)
Men stolta storebror häll igång med kusinerna han;)
Tänker tillbaka när man själv var i det där livet.......känns låååångt borta nu.
Jag minns ändå känslan som om det var i går....när vi kom hem med barn nummer två tänkte jag att jag aldrig skulle klara av att vara ensamma med båda....definitivt inte ta mig in i duschen såna dagar...eller klara av att laga mat - det skulle bara inte gå..inte med två barn!
Och jag minns även att jag trodde det samma när vi kom hem med första.....
Och visst var det tufft många gånger...men problem att klara det var det aldrig;)
Bara man ser till att vara i nuet o ta det lugnt så går det strålande!
Jag minns på kvällarna när jag nattade Viktor ca 2 ½ år liggande i sängen med en gallskrikande Linn på magen ( oftast kom ju skrikperioderna när det var dax att lägga storebror och pappa jobbade kväll)....tillslut var det bara att lägga undan Linn någonstans där hon fick ligga o skrika medan jag gav Viktor det han hade rätt till : sin mamma tid när han skulle sova!
Det var en normal kväll hos oss det där....men så är det att ha flera barn, det måste man ha i åtanke redan när barn två planeras;))
Sen när tredje barnet kom...ja då minns jag inte ens hur jag tänkte.
Tror då inte alls att tankarna gick i samma banor då.....då fortsatte hjulet bara snurra - hon bara hängde på hon=)
Tre barn varav den äldsta var fem år....ja inga problem att få dagarna att gå där inte!!
Det där var en helt underbar tid...även om jag vet att jag inte tyckte det hela tiden då;)
mina godingar på semester någonstans i Sverige...
♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥
köpstopp??
Jag älskar loppis, och har stått o sålt förr flera gånger, därför tvekade jag inte det minsta att boka oss ett bord.
Tyvärr var det nu en dag när Patrik jobbar...jag behöver ju ofta honom jag :-S
Han var med o hjälpte mig med bärandet av alla hundrafemtielva kartonger när de skulle in.
Men sen när alla...o jag menar alla!...kartonger skulle packas o bäras ut i bilen för hemfärd igen då var det äldsta dotra som stog för hjälpen...och bästaste Catta hjälpte till!
Idag var det alltså inga köpsugna människor ute....inget grävande o rotande alls i kartongerna!
Ja som ni kanske fattar var det en usel loppisdag för min del!
Räknar "kassan" och kommer fram till några kronor minus när jag dragit bort bordshyran och fikat vi handlat....
inte bra!
Men trökigast är att alla grejer är kvar....det är ju liksom det största syftet med att stå på loppis...att man ska bli av med lite rassel.
Nu får de här kartongerna stå så kanske det blir en sväng nån annanstans framöver....
Men som jag mår nu lär det dröja....
Den här dan kostade mer krafter än vad den gav i positiv energi tyvärr.
Visst är det skoj att träffa trevligt folk, men som sagt idag försvann mer krafter än vad som fylldes på.....
Kan ju säkerligen ha att göra med att jag är rätt "down" för tillfället....och då kostar det på mer än vad man tror att vara social o glad.
Nu vankas mys i soffan snart.....som jag längtat efter denna soffa=)
Mys på i höstmörkret ni med ♥
tack o hej
Så är man avtackad från jobbet då......
Den första mars 1989 gjorde jag min första arbetsdag på "dagis", ett jobb som jag varit helt på det klara med från tidig ålder,att jag skulle ha!
"Dagis" var ju vad det var då....
Idag har jag blivit avtackad med blomma o choklad från mitt jobb på förskolan som det ju har utvecklats till.
Idag skulle vi ut o äta o fira en kollega som fyllt jämnt....
jag hade inte en tanke på att även jag skulle "uppvaktas"....eller kan man kalla det så när det inte finns nå glädje i det från min sida??
Jag som älskar överraskningar i vanliga fall blev bara så ledsen.
Usch o fy....det kändes så hemskt......Jag vill inte vara tvungen att lämna det jag gillar så mycket *snyft*.
Ska jag vara ärlig så är jag livrädd för hur jag kommer att må när jag ska ut på nya ställen....av erfarenhet vet jag vad mycket sämre jag blivit av varje byte jag gjort på jobbet, fast det bara varit mellan avdelningar och då har jag ju kännt alla kollegor redan.
Men i den sits jag nu hamnat i vill jag att sista dagen ska komma snart,
så jag får ta nästa steg och försöka hitta rätt väg att gå.
Jag hoppas att jag efter min sista dag på jobbet ska kunna ta de här nya stegen och känna någon form av hoppfullhet.
Som en av föreläsarna jag idag har lyssnat på sa i ett helt annat sammanhang.....
" livet har inga raka vägar...det gäller bara att gilla kurvorna"
