morsankia

Öppnade posten i torsdags...och önskade efteråt att jag hade struntat idet!
Jag började med lönebeskedet, visste att det skulle dras en del som släpat efter så jag var lite nyfiken o se vad jag skulle få....kändes angeläget för vi har tokmycket räkningar den här månaden!
knappt 1600 kronor....bara det får mig, såna dåliga dagar, att bryta samman...är något känslig vissa dagar!
Sen ser jag brevet från försäkringskassan....får ett nervsammanbrott bara jag tänker på den myndigheten!
I brevet meddelades att jag inte får någon ersättning från dem sen den 9 juni!!!

Tack snälla ni....ni gör återigen ett tappert försök att knäcka mig totalt...och är på god väg att lyckas!!

Jag har ju jobbat halvtid ca ett halvår, och tycker att jag senaste tiden faktiskt höjt livskvaliten avsevärt.
I början när jag skulle jobba halvtid hände så väldigt mycket så jag hann aldrig känna om det funkade....
först blev jag förkyld och "vanligt" sjuk  med feber, och i samma veva dog mamma, så då tog min fibromyalgi och gömde sig ett tag.....
då behövdes alla krafter för att överhuvudtaget klara dagen....tänker jag tillbaka hade jag inte den minsta värk på säkert två veckor då.
Kroppen är bra konstig!

I slutet på maj/början på juni gick jag  ju smärtkursen på Rehab, och då kändes det verkligen som att allt vände!
För första gången på lääänge hade jag kontroll över mitt liv, även om värken o tröttheten fanns kvar.
Jag hade fått redskap att hantera det hela någorlunda!
Jag skulle jobba halvtid ett tag in på hösten och sen sakta,sakta öka arbetstiden...men bara om jag mådde bra med att jobba den nivå jag var på...
Allt enligt den rehabplan vi tillsammans lagt upp.

Men så säger då försäkringskassan sitt....det finns inget som hindrar mig från att jobba heltid!

Att jag förra vecka blev hemma fyra dagar, trots att jag bara jobbade halvtid, var väl bara inbillning från min sida det då!!

Beskedet kom i torsdags, så från fredagen är det heltid som gäller för mig ( började med en sjukdag på fredagen) !!

Jag har tidigare sagt att jag inte orkar gå igenom det här en gång till....i januari 2009 var det nämligen samma sak!
Då hade jag jobbat halvtid ett tag, och även då tyckt att livet blev sååå mycket bättre.
Men så säger FK stopp!
 och från en dag till en annan var det heltid som gällde...även då.
Så hela 2009 jobbade jag heltid....utan att det funkade ett dugg=(
Det var inte många...om någon...veckor jag var på jobbet varje dag!!
Jag jobbade en dag...hemma två...jobba en ...hemma en.
sen blev det helg och jag kände mig sååå misslyckad.
Veckan efter kanske jag inledde med två dagar jobb....och sen gick det inget mer den veckan!
Så där höll det på....och jag mådde sämre o sämre.....
varje dag det inte gick att masa sig iväg gruvade jag mig innan jag ringde jobbet.
Jag skämdes som en tok varje gång...även om jobbet aldrig gjort något för att jag skulle få dåligt samvete.
Men så funkar jag....jag vill jobba!
 och vet att jag verkligen ställer till det för kollegorna när jag hattar så från dag till dag!!

Och nu är det alltså dax igen.....

Imorgon är det bara att bita ihop...och inte tänka på veckan i sin helhet....jag får ta timme för timme.
Skillnaden nu är att jag har de verktyg jag fått på kursen....jag vet vad jag ska tänka på.
Jag hoppas att det ska göra att jag klarar det den här gången.

Men jag är rädd att familjen blir för lidande....så blev det sist oxå.
Känns som jag vill ha lite ork till dem också...inte bara lägga allt på att klara dagen på jobbet, och sen däcka totalt hemma!
Det var oxå något jag mådde skit över!

Tre barn , och en  man, tar sin lilla tid...och så ska det vara!!!

Så jag har alltså sagt att jag vägrar gå igenom det här en gång till, att jag släpper jobbet om det skulle bli lika igen.
Nu är jag där....men vill bara inte ge upp jobbet!!

Jag älskar mitt jobb.....
men måste erkänna att det så klart inte är lika kul när jag inte mår bra.
Jag är ju inte samma som jag en gång varit på jobbet.
Känner mig ofta som en praoelev...och det är skitjobbigt efter drygt 21 år i yrket!!

Så vad jag nu funderar på...dag som natt...är om jag skulle må bättre om jag ger upp jobbet??
men jag är rätt säker på att om jag skulle gå hemma helt och hållet skulle jag må riktigt skit!

Jag har konstaterat att man blir väldigt ensam som sjuk....jag är väl inte speciellt kul att ha med i olika sammanhang som inte orkar allt jag gjorde förr...
och bjuda hem folk är det inte speciellt ofta jag orkar...och då blir man inte bortbjudna heller.
 Är det svenskt tro?? 
Och när umgänget krymper så drastiskt är ju jobbarkompisarna en jättestor och viktig del.....de finns ju där även om man inte umgås.....
det är vuxna människor man träffar o pratar med - det viktigaste som finns!!!

Jag har ju den underbaraste familjen på jorden....men det är en annan sak...det räcker liksom inte som enda umgänge!

Så imorgon knallar jag alltså iväg ....fast jag inte skulle plåga mig själv så här igen.

Rätt eller fel????