morsankia

Oh, hjälp...ge mig styrka!

Patrik är bortrest på utbildning tre dagar den här veckan.
Han åkte igår morse och kommer hem imorgon kväll.

Även om han jobbar mycket när han är på hemmaplan, så kommer han i alla fall hem emellanåt.
Jobbar han kväll är han hemma på morgonen och tvärtom.
Han kan ha en ledig dag, och även om vi då jobbar o är på skolorna så sköter han allt här hemma såna dagar.
Jag känner så tydligt nu när han är borta,allt han gör för att det ska funka här.

Idag spårade det ur totalt...igen:(

Jag mår i vanlig ordning rätt skruttigt....
en fruktansvärd huvudvärk sen flera dagar som håller på att ta kol på mig.
Då är brytet nära....

Jag vet att jag inte kan skylla allt på ungarna...men jag tycker att de är så pass stora att de ska fatta att inget blir bättre när de hela tiden ska bråka!!

Jag orkar ju inte ens med mig själv såna här kvällar....
så deras tjafs får det bara att gå över styr alldeles.

Jag skriker och svär så jag får väl snart lov att gå och lägga lappar i grannarnas brevlådor där jag ber om ursäkt för att jag skrek så de satte middagsmaten i vrångstrupen.......

Så nu ligger jag här med det dåliga samvetet igen,
medan en är galet arg/ledsen , en bara tokförbannad innanför en igensmälld dörr
och den tredje (tycker jag det låter som) försöker ta reda på allt efter middagen......

Det finns inget jobbigare än att inte orka vara mamma, med allt vad det innebär.
Trött småbarnsmamma var jobbigt det med...
men går inte att på minsta lilla vis att jämföra.

Jag älskar de här ungarna så det gör ont...
å ändå gör jag de så illa många gånger, med mina utbrott.

Jag blir rädd för mig själv ibland...
när jag känner att jag bara skulle vilja säga upp mig som mamma.
Det vet jag ju att jag inte alls vill.
De är ju precis allt jag har!!
Jag skulle ju inte vara någonting utan de.