morsankia

Torsdag idag.....
Jag tyckte måndag -tisdag att jag mådde rätt hyfsat...i alla fall i skallen.
Det är så svårt att förklara det här...men trots värk i istort sett hela kroppen tyckte jag att jag kände mig bättre än jag vanligtvis gör.
Jag tänkte tankar som att det kanske ändå är att jag "går utöver" som gör att det känns så här....att slippa allt ansvar kanske gör mig gott.. men samtidigt tyckte jag förra veckan att jag bara mådde sämre p.g.a attt jag går utöver..
Ja ni hör ju - flum,flum.
Att snön kom i tisdags tror jag gjorde sitt till också....en riktig humörhöjare ju!
Men samtidigt ligger den ju kvar...och igår var det en riktigt jobbig dag, humörmässigt=(
Idag är allt bara platt fall!!
Så svårt att ta mig upp imorse...o sen gick det i ultrarapid här med värsta rustningen på....
Jag plockar fram matlådan ur kylen, men samtidigt kommer jag till insikt med att det här funkar inte...jag ställer tillbaka matlådan och går på toaletten...
men får för mig att va f*n ....jag skulle ju klara en hel vecka den här veckan (kändes ju så bra häromdagen).
Går och plockar fram matlådan och stapplar iväg till jobbet!

Jag har under de här åren tänkt på olika sätt...förr kunde jag ha sådanahär mornar när det inte funkade ,men ändå gick jag till jobbet, vilket oftast ledde till att jag efter halva dan var tvungen att "ge upp" och gå hem, och då har jag ju "satt kollegorna på pottan"....det är inte lätt att få en vikarie en eftermiddag!
Så på senare tid har jag lärt mig att när det känns så är det bästa för alla att stanna hemma direkt från morgonen.

Men imorse tänkte jag alltså inte så....mest för att jag nu inte "sätter någon på pottan" om jag måste gå hem.
Och jag tänkte som så att det kan ju kännas lättare när jag kommer igång!
Och jag vill ju så gärna känna att jag klarat en hel vecka...och bara två dagar kvar!!

Men jag borde lärt mig att den här sjukdomen inte bryr sig om vad jag vill!

Så efter bara 2 ½ timme på jobbet fick jag ta min matlåda med mig o traska hem i alla fall....
men jag försökte i alla fall!

Jag har under flera års tid haft en önskan....
att få lugn o ro!
Att få jobba så jag känner att jag klarar vardagen...med både jobb,familj och träning!
Men gång efter gång sätts käppar i hjulet och allt faller platt!
Det jag tycker känns jobbigt o väldigt tragiskt är att då bara en av de sakerna kan klaras så ska det vara jobbet till varje pris!!
Jobba tills man stupar...är det vad som allt handlar om i det här landet?!

Och det värsta är att då är man duktig!!