morsankia

Har idag varit på möte på min nya arbetsplats....alternativgruppen på Brynäs,dagverksamhet för vuxna med funktionshinder.

Med på mötet var två tjejer som blir mina handledare, han som är min handledare i gruppen jag tillhör från kommunen och jag.
Syftet med mötet var att vi skulle få ihop en plan för arbetsprövningen, mål och delmål.
Men det blev inte riktigt något klart.
De ville inte riktigt gå med på hur det skulle gå till.
Jag ska ju jobba heltid....vilket jag själv hela tiden tyckt är sjukt, eftersom det är just det som inte funkar!
Och se...just så tyckte de oxå!
De hade aldrig varit med på att någon som arbetsprövat har jobbat heltid från början....det ska börjas i liten skala...och sakta trappas upp.
Tänk, precis som rehabplanen från smärtteamet i Sandviken en gång såg ut,
innan försäkringskassan satte den stora käppen i hjulet.

Det kändes väldigt skönt att höra andra säga det jag hela tiden tänkt och tyckt!

Och när de frågade när jag skulle börja skyndade jag mig att säga
- så snabbt som möjligt!
Jag hade förklarat hur jag mått av den här ovissheten och väntan på att något ska hända.
- Ja säger "kommunkillen"...eftersom du väntat länge och vill komma igång,
tycker jag att vi ska komma igång före jul!!
Före jul kändes inte som ett löfte om att snabbt få börja...när jag nu lärt mig hur segt allt går på kommunen.
Han skulle kolla upp om det där med arbetstiden kan lösas på något vis.
- Jag kollar upp det under nästa vecka, sa han - och då kände jag - Jaha...en vecka till!
Men då bestämmer en av tjejerna snabbt
 - Du kommer hit på måndag på lite introduktion!
samtidigt säger hon till "kommunkillen"
- och du kollar upp det där på måndag och hör av dig då!

Yes! Det där var människor som fattade att jag ville komma igång....
och som säkert visste att kommunens kvarnar maler långsamt!

Så nu hoppas jag på det här.
Känner mig vid gott mod;)